.

Seriously mindfuck.

Jag har en liten phsykisk störning som gör att jag blir extremt rastlös.
Den går ut på att jag redan när jag redan i början av en händelse/process fantiserar ihop fortsättningen som såklart alltid går min väg. Sen tror jag på fullt allvar att detta självklart är så som det kommer att bli - jag går bara och väntar på att det ska hända i verkligheten liksom. När jag har väntat tillräckligt länge utan att något händer börjar jag försöka föreställa mig hur scenariot skulle se ut om det trotts allt inte skulle gå som jag har tänkt och förbereder mig mentalt på värsta möjliga utslag, sen försöker jag sätta mig in i hur jag gör för att på bästa sätt hantera nederlaget. Som en försvarsmekanism. Sen är jag helt förvirrad för jag vet inte om det är det positiva eller negativa som väntar och då är det bara att vänta. Jag hatar att vänta, jag blir galen. Vill att allt ska hända nu.

Är detta något som man kan gå i terapi för? Att lära sig på riktigt att ta saker som de kommer, bokstavligt talat.