Konsten att tänka positivt
Det är en konst att tänka positivt, men jag ska försöka.
Det första jag gjorde i morse var att gå ut utan nykeln som jag behöver på jobbet, och utan husnykel (för jag har ingen). Men som tur var fanns linda i huset och kunde komma ner med den till mig.
Sen hämtade jag min hyrbil på Bislett Biluthyrning, och den va faktiskt en jättesöt liten bil, vit fiat med röda detaljer och ingen accelationsmörmåga överhuvudtaget.
Väl på kontoret så får jag beskedet att det inte finns någon GPS som jag hade blivit lovad, eller de fanns bara två och de va tagna. Nämen, vad trevligt! Då får jag ju chansen att öva mina kartläsarkunskaper.... om det hade funnits en karta. I alla fall kunde jag få en obegriplig vägbeskrivning utskriven direkt från internet. Ungefär i klass med google translators briljanta översättningar. Jag frågar även om det är vanligt att man får köra såhär långa sträckor och svaret blir JA, en annan ska idag köra till Kristiansand som tar fem timmar enkelväg, nämen VILKEN TUR jag har som bara behöver köra TVÅ timmar eneklväg.
Detta resluterar i att jag BARA behöver stanna och fråga ungefär 58 människor på vägen hur jag hittar till byn Gran ungefär 80 mil utanför Oslo, se där fick man öva norskan!
Och dessutom så fick jag ju pröva hur det känns att köra över en massa järnvägsspår med en minibil, en upplevelse utöver det vanliga. Även sjuvägskorsningar med både spårvagnar och bilar va något jag fick prova idag.
Och ungefär 45 min för sent efter att ha gett mig av en timme tidigare än nödvändigt så kommer jag fram till SPAR i Gran.
Sen fick jag en underbar placering precis bland frysdiskarna, detta gjorde ju att smöret inte smälte fasten de stod framme hela dagen (och jag blev inte allt för varm, istället hackade jag tänder så att kunderna knapt kunde höra vad jag sa mellan tandklappringarna).
På väg hem så gick allt bra, nästan, körde bara några extra varv runt Oslo för att åter finna mitt kontor.
Sen blir det hela ännu bättre av att mina kära rumskamrater inte svarar på sina telefoner, och som ni kanske minns hade jag ju fortfarande ingen nyckel. Så jag behöver barar vänta i ca 2,5 timmar utanför vår dörr innan någon av dem dyker upp. Men SOM TUR VAR hade jag ju faktiskt med mig banener, russin OCH Choklad, kan det bli mysigare?
Nej nu ska jag gå och lägga mig för att sova, morgondagen kan ju bara bli bättre!
Det första jag gjorde i morse var att gå ut utan nykeln som jag behöver på jobbet, och utan husnykel (för jag har ingen). Men som tur var fanns linda i huset och kunde komma ner med den till mig.
Sen hämtade jag min hyrbil på Bislett Biluthyrning, och den va faktiskt en jättesöt liten bil, vit fiat med röda detaljer och ingen accelationsmörmåga överhuvudtaget.
Väl på kontoret så får jag beskedet att det inte finns någon GPS som jag hade blivit lovad, eller de fanns bara två och de va tagna. Nämen, vad trevligt! Då får jag ju chansen att öva mina kartläsarkunskaper.... om det hade funnits en karta. I alla fall kunde jag få en obegriplig vägbeskrivning utskriven direkt från internet. Ungefär i klass med google translators briljanta översättningar. Jag frågar även om det är vanligt att man får köra såhär långa sträckor och svaret blir JA, en annan ska idag köra till Kristiansand som tar fem timmar enkelväg, nämen VILKEN TUR jag har som bara behöver köra TVÅ timmar eneklväg.
Detta resluterar i att jag BARA behöver stanna och fråga ungefär 58 människor på vägen hur jag hittar till byn Gran ungefär 80 mil utanför Oslo, se där fick man öva norskan!
Och dessutom så fick jag ju pröva hur det känns att köra över en massa järnvägsspår med en minibil, en upplevelse utöver det vanliga. Även sjuvägskorsningar med både spårvagnar och bilar va något jag fick prova idag.
Och ungefär 45 min för sent efter att ha gett mig av en timme tidigare än nödvändigt så kommer jag fram till SPAR i Gran.
Sen fick jag en underbar placering precis bland frysdiskarna, detta gjorde ju att smöret inte smälte fasten de stod framme hela dagen (och jag blev inte allt för varm, istället hackade jag tänder så att kunderna knapt kunde höra vad jag sa mellan tandklappringarna).
På väg hem så gick allt bra, nästan, körde bara några extra varv runt Oslo för att åter finna mitt kontor.
Sen blir det hela ännu bättre av att mina kära rumskamrater inte svarar på sina telefoner, och som ni kanske minns hade jag ju fortfarande ingen nyckel. Så jag behöver barar vänta i ca 2,5 timmar utanför vår dörr innan någon av dem dyker upp. Men SOM TUR VAR hade jag ju faktiskt med mig banener, russin OCH Choklad, kan det bli mysigare?
Nej nu ska jag gå och lägga mig för att sova, morgondagen kan ju bara bli bättre!
Kommentarer
Trackback
